torsdag 12 januari 2017

Mycket nytt

Nu blir det långt för det händer mycket här! Det känns som att allt kommer på samma gång och det blir lite för mycket för Turbos del. Men vad gör man när man inte rår över situationerna som uppstår?? Tar sig igenom på ett eller annat sätt.

Vi har alltså hamnat i ett mycket tråkigt läge, både här och där. Personalbortfall av olika orsaker. (Jag måste poängtera att det inte finns någon anklagelse mot någon! Jag unnar alla allt gott och är glad och tacksam för den tid som blivit, men här skriver jag ur vårt familjeperspektiv.) I nuläget är det bara en person som kan jobba med Turbo på korttids, en av våra egna assistenter har sagt upp sig för att gå vidare i livet, och en assistent är på väg in här. Alla tre dessa grejer är svåra saker för Turbo eftersom det är förändringar i vardagen. Förändringar är alltid svåra för honom.



Jag har inte skrivit något ordentligt inlägg här sen förra veckan så jag backar tillbaka tiden till fredagen. Den dagen var Kent här och assisterade med öppen dörr in till oss (öppet in till oss med extern assistent har aldrig hänt förut). Jag och mannen förberedde oss på att Turbo skulle vara lite labil på kvällen efter den dagen som var annorlunda. Men i stället fick vi uppleva en Turbo som var lugnare än vanligt! Kent hade anpassat dagen mycket väl, med hjälp av sin fingertoppskänsla. Härligt, och vi njöt den kvällen och tyckte allt var ofattbart bra!

MEN!! Vi hade diskuterat helgen, jag och mannen, och kommit fram till att vi under lördagen var tvungna att berätta för Turbo att assistent Erik sagt upp sig. Detta skulle inte bli lätt, det visste vi. Hur vi än letade, så hittade vi inga förmildrande omständigheter att väva in beskedet i. Vi förstod att Turbo skulle bli krossad.

Jag tog med honom på en långtur i bilen och berättade under färden. Japp, det gick som det gick och som vi befarat. En hel del utbrott och jag var tvungen att stanna bilen i skogen ett tag, det gick helt enkelt inte att köra. Jag kände mig hemsk som lurat ut honom på något trevligt som jag ändå visste i förväg att det skulle sluta i moll. På kvällen somnade jag i fåtöljen framför TV:n av ren utmattning. Sånt där är en psykisk urladdning utan dess like.



Vi tog oss igenom helgen efter det där och sen var det dags för nästa nyhet. Så fort som möjligt var jag tvungen att förbereda Turbo på att han skulle få träffa ett nytt ansikte på korttids i veckan. Det är helt fel läge och tidpunkt att ta in mer ny personal, nu när vi har en ny på ingång här hemma och en som slutar snart. Men vad gör vi, vi har liksom inget annat val. EN personal på korttids kan ju inte ta alla dygn, så vi måste ha in en ny snabbare än tåget, även om vi naturligtvis måste ta hänsyn till Turbos mående.

Jag visade en presentation av killen för Turbo i måndags kväll och igår träffades de för första gången. Nu är det bara att hoppas på att nyheten smälter in bra hos Turbo och att de kommer att trivas ihop. Ibland blir det plötsliga personalbortfall som ingen hade kunnat förutspå. Därför måste lösningarna komma snabbt också, även om det inte är det mest optimala för Turbo när det går snabbt.



Här hemma kommer det att bli tufft när Erik slutar, men jag hoppas vi ska kunna få ihop assistansschemat. Annars är det något som Turbo kommer att få många utbrott av, när vardagsschemat inte flyter på som vanligt. Men jag sticker inte under stol med att jag är oroad över situationen. Men vi får alla göra det bästa av det, även om vi förbereder oss på att det blir en turbulent period framöver.

Det är som sagt en olycklig sits vi hamnat i, men jag väntar fortfarande på en ”mirakellösning” som skulle kunna hjälpa oss ur den här sitsen på sikt – jag lever på hoppet!



När det gäller hopp, så har jag nästan gett upp hoppet om att min sjukdom ska vända och bli bättre. Just nu är jag så pessimistisk så jag tror det kommer utveckla sig till det värsta scenariot. Jag vet, man ska försöka tänka positivt, men i nuläget går det utför och jag har svårt för att se att nån bättring kan vara i sikte. Jag drömmer t o m mardrömmar om hur det kommer att sluta. (Och nej, det är ingen sjukdom jag dör av, så fantisera inte!) MEN, jag har inte grävt ner mig än och man får väl göra det bästa även av det här, vare sig jag vill eller inte. Ensam på en öde ö utan bekymmer under ett halvår eller dyl, är väl det enda som skulle kunna bättra på hälsan – men en utopi förstås! 😆

Nä, nu kämpar vi på!

Jag hann lagom göra klart för att släppa ut detta inlägg så small det här. Turbo tittar på 4-veckorsschemat och det är många luckor och frågetecken för honom och det fixar han inte känslomässigt.... Kämpa på, var det!

Kram ♥

7 kommentarer:

Annelie L sa...

Styrkekramar ❤❤❤

Emelie sa...

❤❤❤

Nina sa...

Jag hakar på. Till den där öde ön, alltså.
Styrkekramar <3

Anonym sa...

Kramar kramar kramar
/Strutgumman

Anna-Lena Hjeren sa...

Läser din son "Turbo" din hemsida?
I så fall han gör det.
Varför håller du alla dina läsare på halstret?
Jag har fått intryck att din son hänger på internet och då är det mycket lätt för honom att ta information vad du skriver här.
PS. Jag har själv en grav infantil funktionshindrad son med autism.
Se jag hoppas att du får behålla med assistansen för din son.
Vad jag kan se så har du ingen fysisk handhjälpning bland annat vid påklädning, dushcning, toalettbedlumed avtackning där bak med med mers

A

Anna-Lena Hjeren sa...

Duschning,toalettbesökning avtorkning där bak med mera.
Skillnaden är att din son har eller haft "kontinuerligt utbrott".
Därför får han just nu behålla sin assistans!
Men,om ett halvår eller ett år får duga vad Försäkringskassan eller kommunen ger er för besked.

Anna-Lena Hjeren sa...

Ursäkta jag låter hård.
Men verkligheten är mycket hård.