Klarspråk ? ?

Idag tänkte jag skriva ett inlägg angående en kommentar från Anna-Lena som jag fick häromdagen och försöka reda ut varför jag skriver som jag gör. Det kanske är fler med dig som är frustrerade och undrar…. Frågan gäller ”varför jag håller mina läsare på halster”? Jag antar att du syftar på min sjukdom och att jag inte berättar vad jag råkat ut för?

Att jag inte skriver ut vad det rör sig om, har inte att göra med om Turbo läser här eller inte (och NEJ, han läser INTE bloggen). Att jag inte skriver ut vad det rör sig om beror heller inte på att jag VILL hålla mina läsare på halster. Det är eg tvärtom, för jag tycker uppriktigt synd om er. Orsaken är helt och hållet personlig. Jag ska försöka förklara mig lite och jag vet att jag varit inne på det i nåt tidigare inlägg, men jag gör ett försök att förtydliga.

När jag fick reda på att jag har fått sjukdomen, så kom det som en chock och det har gått åt lite tid till att bearbeta det. I det läget talar jag inte vitt och brett om det innan jag själv har landat. För några veckor sen kände jag mig nästan mogen för att dela med mig av det till några fler i min närmaste omgivning. Då hade jag förhoppning om att det skulle vända och kände mig glad och uppåt. MEN sen small det till och det har eskalerat de senaste veckorna och då drar jag mig tillbaka igen ang sjukdomen.
Fortfarande är det alltså bara mannen, äldste sonen Charlie, ”lillebror” och tre tjejer i GP-gänget som vet vad det rör sig om.

Mannen och ”lillebror” har fått ta mycket ”skit” när jag känt mig nere nån dag, och de har plockat upp mig gång på gång. Bloggen har också varit min ventil för att skriva av mig och jag tycker det hjälper mig. Bloggen är också som en dagbok för mig, så även om jag inte kan/vill skriva i klartext så vill jag ha med det som rör min vardag. Jag vill inte plocka bort saker bara för att jag inte kan skriva i detalj vad saker rör sig om. Då skulle jag inte få med helhetsbilden av hur vår vardag ser ut.  

Jag ber om ursäkt för läget, men det är inget jag kan ändra på som det ser ut för tillfället. Är inte så säker på att jag vill ”skrika ut” till hela världen om denna sjukdomen just nu. Men som jag skrivit tidigare – jag hoppas att jag kan vara så stark framöver så jag kan ge sjukdomen ett ansikte. Kanske är det någon annan som skulle behöva det. Men först måste jag acceptera läget själv och det är jag inte så säker på att jag gjort helt och hållet än.

Vi får se vilken vändning det tar. Idag är jag pessimist eftersom den eskalerat. Jag har mycket stress inombords just nu, och det beror väl på vår situation på många plan.... Jag kan också hamna i det läget att det går så långt så det inte går att dölja - ja, då har jag inget annat val än att vara öppen med diagnosen. Då är det som det är och jag får acceptera den bilden också.

Den som mår dåligt eller blir irriterad av att läsa här och inte få reda på detaljer, den får hoppa över att läsa här på ett tag och återkomma senare så får vi se om läget är på ett annat sätt. Men jag hoppas ju förstås att ni läsare stannar kvar och jag hoppas ni förstår mig.

Resten av kommentaren som gällde assistans, försäkringskassan och kommunen, får framtiden utvisa vad som händer. Det är inget jag lägger ner så mycket oro och energi på just nu….

Kramar till er alla fina läsare! 💗