Ändrad inriktning?

Det känns som att blogginläggen håller på att ändra riktning... Bloggen är ju tänkt att handla om livet med Turbos diagnoser, men just nu har jag stort behov av att skriva av mig ang mig själv. Men å andra sidan är ju Turbo inte hemma just nu, så jag har haft tid att tänka på mig själv lite nu när jag är helt ensam hemma. Ja, ja, vi får se vart det tar vägen.

Lite synd tycker jag själv att det är, att jag inte skriver öppet om vad jag drabbats av. För er läsare kanske det inte är så kul att läsa kryptiska saker hela tiden. Men tids nog så blir det nog öppet, beror på vad som händer. Men när den dagen kommer, så skulle jag vilja vara så stark så jag kan ge denna sjukdomen ett ansikte. Jag vill egentligen inte vara halvöppen med det, utan jag vill isf att det ska vara helt avklätt. Jag tror man tjänar på att vara öppen, det har vi ju lärt oss av resan med Turbo.

När jag går ut öppet med diagnosen så vill jag kunna prata naturligt om det - men går det att prata naturligt om något som är så onaturligt och illa?? Jag vill kunna fortsätta att ha den inställningen jag försöker ha idag, alltså tänka "so what", och gå vidare och vara glad för det jag har i stället för att vara ledsen över det jag inte har. Jag har ändå så mycket att vara tacksam för, bl a så hade orsaken till min sjukdom kunnat vara så mycket värre. Symptomen förknippas vanligtvis med något mycket hemskare! Men visst, det går upp och det går ner.... Samtidigt måste jag ta varningssignalerna på fullt allvar, för min kropp behöver absolut återhämta sig till max! Inte lätt förstås...

Men än så länge är det inte öppet, men jag måste iaf dementera att det varken är utmattningssyndrom eller utmattningsdepression jag drabbats av. Kroppen kan protestera på många olika sätt när den utsätts för extrem psykisk stress - det kan jag skriva under på!

Igår under snacket med "lillebror", så fick jag iaf ändrat en viss syn på saker och ting. Jag ventilerade bl a det här med ev hjälpmedel, ifall det kommer att behövas senare för mig. Jag är dåligt insatt i dessa, men det visade sig att han hade lite insikt iaf. Den insikten som han förmedlade till mig fick mig på andra tankar och jag kanske inte behöver göra något egenanpassat som jag varit inne på tidigare.... (Och nej, det handlar inte om rullstol el dyl. Och nej, det är fortfarande inget jag dör av utan något jag får lära mig att leva med.)

Den kunskapen jag fick från "lillebror" känns gott nu när jag ändå märker att det blir sämre och sämre. Men vad hade jag räknat med, när man sagt till mig att det kommer att bli sämre?!? Jag har bestämt mig för att försöka sköta min hälsa på bästa sätt genom att hålla igång med lite träning. Tror att träning kan hjälpa mig att behålla mitt psyke, för det vill jag ha på topp såklart. Säger jag som skulle motionerat idag... och hur tror ni det blev? Ingenting!! Har haft fullt upp med annat, så nu får jag backa på en del grejer jag planerat att göra i morgon. Jag får nog ta det lite lugnt också....

Det var lite tankar som behövde ut från mig om min diagnos idag och ni får hålla tillgodo med det så länge.
Jag har iaf fått en hel del avkoppling. Det har varit lugnt från Turbos sida ett par dygn nu och då kopplar jag av och vet att han har det gott på korttids. Mannen är just nu i New Orleans, men jag måste visa en bild han tog i Chicago under gårdagen.

På en glasbalkong (eller vad det nu är) 420 meter ovanför markytan.... Huh, inget för höjdrädda!! Läskigt!!

Allt för ikväll! Jag har precis kommit på att eftersom jag är ensam hemma, så får jag nog försöka masa mig ut i köket och laga till nåt att äta om jag ska få nåt i kistan ikväll. Det är ju ingen kock hemma!!
Kram på er ♥