Många tragiska saker har hänt den 11 sept och det är beklagansvärt. Det är bara att slå upp tidningarna idag så kan man läsa spaltmeter om det. Men det kan ju också ha hänt trevliga saker det datumet.
Idag är det två år sen jag startade min blogg (som jag då hade på metrobloggen) och skrev det första inlägget. Det var på stapplande steg jag började skriva, men jag fick en kommentar ganska snabbt och det gjorde att jag kände mig peppad att fortsätta skriva.
Hur gick det till när jag började, varför började jag blogga och vad har det gett mig och kanske andra? Vid det här tillfället var sonen 11 år och jag kände att vi var rätt ensamma i den här sitsen att leva med dubbeldiagnoserna. Jag kände behov av att komma i kontakt med andra mammor som hade liknande erfarenhet som vi. Jag googlade, hittade SmulAnn som den första blogg om diagnoser jag läste, och via henne även Mamma Z (Mamma Z hette då något annat). Jag kommenterade i andras bloggar, men ville snart ge mer.... Ungefär vid den här tiden började skolan styra upp det för sonen och det fungerade så mycket bättre när han fick schema för dagarna och man gjorde en hel del andra anpassningar. Sonens ständiga, dagliga utbrott här hemma minimerades tack vare det. Detta ville jag dela med mig av eftersom jag såg att det inte var lika bra på alla ställen för barn med de här diagnoserna.
Jag har varit feg, speciellt i början, med att ge ut bloggadressen till dem vi känner - det är ju som en öppen dagbok. Vissa har jag lämnat ut den till, och vissa inte. En del visar mer förståelse efter att ha läst den.... vissa undrar man om de hittat den men inte säger något..... och ytterligare andra borde kanske läsa den..... Idag är jag inte fullt lika feg med att lämna ut adressen även om det är många, många av våra bekanta som inte vet om den. Däremot visar jag den öppet på ett visst forum, så den som vet vad jag heter har inte så svårt att hitta den om de tänker till lite.
Vi har många vänner IRL som inte förstår hur det är att leva som vi gör. Men hur ska de kunna det när vi inte kan umgås när sonen är hemma, hur ska de då veta hur det fungerar i vår familj? På så sätt kan en blogg vara upplysande och informativ, och information om diagnoserna behövs allmänt i samhället.
Så småningom och efter stor vånda, lämnade jag ut bloggadressen till assistent M som sonen hade halva 4:an, hela 5:an och 6:an. Hon säger själv att hon haft nytta av att läsa bloggen. Där har hon sett mera ingående hur sonen fungerar och hur han mått efter skoldagarna. Såg hon att det var något "fel" nån dag efter skolan så började hon genast analysera vad som inte varit bra för sonen på skolan under dagen. På det här sättet kunde hon förändra så att sonen inte behövde utsättas för sånt han inte klarade av.
Fick nyligen veta att bloggen följs fortfarande av ett par stycken i personalen på gamla skolan. Dels vet jag att de tagit sonen till hjärtat och vill se att det fungerar för honom. Och dels tror jag man kanske kan ha nytta av det för kommande elever också.
Bloggandet har också haft en annan trevlig sida! Jag har fått vänner för livet ♥ Det finns några stycken som har kommit mig väldigt nära och ligger mig varmt om hjärtat och dessa personer hade jag aldrig träffat på om inte bloggen fanns. När man som vi lever i Diagnoslandet som är svårt att förstå sig på helt och fullt när man inte lever där, så har man en helt annan och djupare förståelse för varann när man delar ungefär samma erfarenheter. Vi hjälper och stöttar varann på ett alldeles speciellt sätt. Nu vill jag inte nämna någon enstaka egentligen men jag vill ändå visa ett exempel på vilken nytta man kan ha av andras bloggande. Jag har nära kontakt med en mamma som levt fyra år längre tid i Diagnoslandet. Av naturliga skäl har de mera erfarenhet och kunskap. Detta har vi i vår familj haft nytta av många gånger. Lite så har mitt tänk varit, kanske kan någon annan ha nytta av min blogg och vår erfarenhet av att leva med diagnoser.
Och visst har jag fått en del bevis på att det är så. Jag har blivit så glad då jag fått vissa kommentarer, meddelanden och även mail där man uttryckt sin uppskattning av bloggen. De har haft nytta av den i sina egna liv, en del har blivit peppade till att ta tag i vissa förändringar tack vare det de läst hos mig. Det värmer mig oerhört mycket att höra!
Hur länge jag håller på att blogga - ja, det får framtiden utvisa.....
Detta blev ett inlägg om 11 sept. Hur helgen varit får jag ta i ett annat inlägg, med bl a rapporter om fotomaraton för mig och mannen igår. Bilderna i dagens inlägg är från maran, dock inte såna jag tävlar med. Nu väntar vi på att få hämta hem sonen från korttids - hur de haft det återstår att se. I tidningen stod det att läsa att deras utflyktsmål för gårdagen hade "bara" haft 15 000 besökare..... undrar hur det gick?? Jag är i spänd förväntan av att få veta det!!
Kram på er, alla goa läsare ♥
