Nödbromsat ordentligt!

Jag blir lite förvånad själv nu när jag tittar in här för att skriva ett inlägg, att det har gått 2,5 veckor sen jag skrev här sist. Skulle skrivit igår, men då var jag klubbad och låg i soffan hela dan.
Är detta början till slutet? Har jag tappat lusten för att skriva här? Ja, jag vet faktiskt inte. Samtidigt kliar det i fingrarna på mig och tankarna går att jag eg skulle vilja skriva en bok. Konstig kombo det där... Jag älskar ju att skriva, men tid och ork har liksom inte funnits det sista.

Jag måste iaf börja med att berätta att jag har dragit i nödbromsen ordentligt nu. Jag och mannen har diskuterat hur vi skulle göra, något var tvunget att göras nu i o m att jag (förutom det andra jag har) fått nässelfebern var och varannan dag och det tog på krafterna rejält, kan jag säga.

Just nu har jag alltså tagit en liten time out från jobbet. Jag jobbar bara 1,5 dag i veckan och lämpar över många av mina uppgifter på mannen och en nyanställd kille. Även de har mycket att göra och jag tycker synd om dem, men jag måste försöka blockera det och koppla bort från jobbet. Det är ju eg inte jobbet som ligger till grund för att jag "väggat" lite, det är ju den här situationen vi har haft under många år i Diagnoslandet som gjort det. Men jag kan ju inte backa från att vara varken mamma eller assistent till min grabb, så så här får det bli iaf året ut, så får vi se hur min kropp mår sen.

Tyvärr har min ledighet kolliderat i en massa nödvändiga saker och diverse möten med "lillebror". Jag, mannen och "lillebror" kämpar vidare och vi har en rejäl match att gå och en hel del är kvar innan vi är i mål. Den största kampen har jag och "lillebror" drivit, men mannen har stöttat och gjort så gott han kunnat. Mycket av mina tankar har fokuserat kring detta, därför har det blivit lite bloggtorka här. Men, men, allt ska väl ordna sig till slut.

På tal om det - när jag lånade "lillebrors" lägenhet för 2,5 månad sen under en återhämtningsvecka, så började jag läsa en bok. Först igår öppnade jag den igen och har idag läst ut den. Då förstår ni mitt tidspressade schema, när jag inte ens har tid att läsa ut en bra bok. Men igår var jag som sagt däckad så då passade jag på när jag ändå bara låg i soffan. 😊

Bild från återhämtningsveckan i augusti

Häromveckan tänkte jag tanken att det var längesen Turbo hade något rejält utbrott. Man ska aldrig tänka i de banorna för då exploderar det. Det kom ett rejält utbrott på korttids en morgon. Personalen som jobbade stod pall detta, men jag fick ändå gå in till Turbo och lösa av. Det inträffade nämligen vid hämtningsdags. Här har vi ett problem som jag hoppas vi löser tillsammans med cheferna där. Efter denna incident så vill inte Turbo sova på korttids på vardagsnätter. Problemet går att lösa, det är jag säker på. Tills vidare får vi hämta Turbo sent på kvällen eftersom han inte vill sova kvar där, och så kan vi inte ha det i längden. Alltid ska det vara nåt.... Och uppenbarligen är vi i behov av avlastningen!

Ett dygn efteråt kom nästa utbrott och det var här hemma. En liten, liten felsägning i en mening och Turbo exploderade. Det gäller att vakta sina ord och alltid vara på tå och alert i hjärnan om vardagen ska fungera.

På återseende och kram till er som fortfarande kikar in här! 💗