Efter gårdagens dåligheter så tänkte jag att man får försöka förbättra det man kan så gott det går. Så jag tyckte det var dax att använda oss av ett seriesamtal vid lämningen på "fritids" igen. Det jag använde mig av tidigare klippte sonen sönder vid något utbrott. Så jag krafsade ihop ett nytt i morse som vi tittade på tillsammans.
Lämningen gick bra efter det och jag hoppas det håller i sig tills skolan börjar på torsdag i nästa vecka.I helgen som kommer är det korttids för sonen. En ny kille hade lovat att ta passet som är från lörd. em till sönd. em. Men vid 19-tiden ikväll hade han meddelat chefen för korttids att han inte trodde att han skulle klara att jobba med sonen... kände sig osäker... Jag måste ha en hemsk son som man inte vågar jobba med....! På ett sätt har jag förståelse för situationen, vi som lever i det hela tiden är ju så vana. Men är man helt ny och aldrig sett sonens utbrott så kan det säkert vara väldigt skrämmande.
Chefen ringer mig under kvällen och är förtvivlad, hon har försökt med alla möjliga killar men inte fått napp nånstans. Hon frågar om vi känner någon som skulle kunna tänkas ta dygnet med sonen. Jag funderar och kommer att tänka på en familj bland våra vänner som haft mycket bra förståelse för diagnoserna och är lite insatta i vad det kan innebära. Antingen mamman eller den 19-årige sonen skulle kanske kunna passa bra. Så jag ringer och frågar och 19-åringen ställer upp! Nu får vi se vad sonen säger om den här lösningen... plötsliga förändringar igen! Alternativet hade ju varit att ta hem sonen efter ett dygn i stället för två dygn. Men det hade säkert inte heller varit bra för sonen eftersom det bryter mot det invanda mönstret.
Bara den här helgen har gått så blir det två killar som ska jobba regelbundet med honom när han är där varannan helg framöver. Vi får tro att det kommer att bli bra.
Nu känner jag mig så här TRÖTT så jag ska göra ett besök i sängen. GODNATT allesammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar