Varför är INGENTING lätt när man lever i diagnoslandet? Här skaffar man en katt till sonen för att han inte ska känna sig så ensam när han inte har några kompisar. Och så är han så rädd för den att han inte vågar vara ensam i samma rum som den!
Betyder att jag får passa den hela tiden. Eller försöka sära på dem så gott det går.
En fördel med den här rasen är att den påminner en del i sättet om en hund. Den följer en dit man går och vill vara med överallt. Vår katt - Oswald - är också väldigt tillgiven och mysig. Den vill verkligen gosa med oss.
.jpg)
Den låter inte ens datorn vara ifred när man sitter och surfar!
Nu hoppas jag att sonen kan vänja sig vid klorna lite och vågar låta den gå förbi honom utan att gapa. Önskar verkligen att de ska bli kompisar. Allergin verkar inte bli nåt av i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar